”I vissa epoker är byggherrarnas ambitioner högre, i vissa lägre. Det råder ingen tvekan om att den epok vi länge befunnit oss i präglas av låga ambitioner”, skriver Ola Andersson. Och det är väl bara att instämma. Problemet är att vi lämnas med slutsatsen att denna ambitionsnivå är något som skiftar lika oförutsägbart som vädret i slutet av en tiodagars prognos. Den väsentliga frågan, nämligen vad det är som sätter denna ambitionsnivå, lämnas med ett stort frågetecken.
Arkitekter, byggherrar eller kommuner, vem sätter agendan?
”I vissa epoker är byggherrarnas ambitioner högre, i vissa lägre. Det råder ingen tvekan om att den epok vi länge befunnit oss i präglas av låga ambitioner”, skriver Ola Andersson. Och det är väl bara att instämma. Problemet är att vi lämnas med slutsatsen att denna ambitionsnivå är något som skiftar lika oförutsägbart som vädret i slutet av en tiodagars prognos. Den väsentliga frågan, nämligen vad det är som sätter denna ambitionsnivå, lämnas med ett stort frågetecken.
Ett stycke tidigare konstateras att ”Visserligen är det kommunernas politiker som har planmonopol och bestämmer vad som ska byggas var, men arkitekturen råder byggherrarna över.” En lite märklig formulering kan tyckas med tanke på att detaljplanen än det absolut starkaste instrumentet i hela stadsbyggnadsprocessen och sätter själva grundförutsättningarna för hur det som byggs faktiskt kommer att se ut i slutänden. Och bara om man är ute efter att schavottera byggbranschen allena utelämnar man det faktum att samma politiker även beviljar markanvisningar och bygglov. Kort sagt, politiken har sista ordet om precis allt som byggs i det här landet.
Jag vågar med viss bestämdhet hävda att byggherrarnas ambitionsnivå mer än något annat styrs av kommunens förmåga att ställa och sedan också genomdriva kvalitetskrav på det som byggs. Det torde vara uppenbart för alla en envar som är professionellt verksamma i branschen. Några ytterst få undantag från den tumregeln existerar lyckligtvis, men sett till den totala volymen som byggs ger de inte ens utslag på mätaren.
Vi läser vidare: ”Men Sveriges byggherrar och arkitekter måste hitta ett sätt att bygga som gör att allmänheten kan känna sig trygg med att det som byggs gör våra städer bättre och skönare, inte bara större. I dag befinner vi oss långt från det målet.”
Men vänta lite nu. Byggherrar och arkitekter verkar på en marknad. Arkitekterna underställda byggherrarna. Marknadens spelregler definieras i byggbranschen, precis som i alla andra branscher, av våra politiker. Och marknadens aktörer tar sig sedan de friheter de erbjuds, eller tillåts komma undan med. Det är därför vi har lagar och regler som är till för att säkerställa att dessa friheter inte blir allt för vidlyftiga och tillåts inkräktar på de nyttor och värden marknaden är satt att skapa i vårt samhälle. Det är sedan tjänstemän och politikers jobb att säkerställa att dessa lagar och regler efterlevs.
Politikerna har fått vårt mandat att bestämma. Om kvaliteten på det som byggs blir lidande så är det politikernas fel. Antingen för att de fattar fel beslut eller för att de inte kan förmå kommunens tjänstemän att göra jobbet som krävs för att säkra en hög kvalitet på det som byggs.
Politiker och tjänstemän må i allt för många fall vara i byggherrarnas händer, det är alldeles sant, men det fråntar dem inte det yttersta ansvaret. Vi har gett dem makten att styra över processen som har till sitt allt övergripande syfte att ge oss goda livsmiljöer. Det måste rimligtvis förpliktiga. Om medborgarna uttrycker sitt missnöje så förpliktigar det även att göra något åt den saken. Det gäller inte minst gestaltningsfrågan. Men svaret är inte att politiker ska detaljstyra. Svaret är snarare att säkerställa att kommunen ställer tydliga och höga krav från början och under vägs stämmer av mot de utfästelser som initialt gjort av byggherrarna. Det finns goda exempel på att så sker, men de är allt för få.
Den uppkomna situationen tvingar oss att ställa en rad väldigt angelägna och kanske inte helt bekväma frågor om systemet vi skapat. Så som:
Om kvalitetsproblemet återkommande skylls på byggherrar och arkitekter, varför tillåts då de aktörer som bygger de mest oambitiösa projekten att bygga på nytt? Och varför tilldelas de nya markanvisningar?
Varför beviljas projekt av låg kvalitet bygglov? Gång på gång på gång, av politiker och tjänstemän som säger sig efterfråga hög kvalitet?
Är ett system där man som tjänsteman och politiker regelmässigt anser sig tvingad att kompromissa med sin övertygelse och strävan mot högre kvalitet verkligen ett sunt system?
Jag håller inte andan i väntan på några särskilt raka svar på dessa frågor. Men en långt mer problematiserad diskussion om ansvarsutkrävande i stadsbyggnadsdebatten vore önskvärd. Vilket leder över till en betydligt större fråga.
Ska vi verkligen lappa och laga på dagens system i hopp om att det ska kunna ge oss framtidens hållbara och livskraftiga städer? Det vägvalet är alltid vad kommunerna tycks landa i, men det är faktiskt långt ifrån någon självklarhet.
Aldrig förr har det talats så mycket om behovet av innovation i samhället. Diskussionen om ”disruptiva” skiften är på allas läppar i snart sagt alla branscher. Men de förändringar man är beredd att göra från kommunernas sida när det gäller stadsbyggnadsprocessen tenderar att vara på sin höjd inkrementella.
Här är rigida regelverk, silotänkande och småpåvar i våra förvaltningar så klart en enorm utmaning. Men inte ens med grundmurad respekt för alla lagar och regler som måste följas kan den som jobbar i stadsbyggnadsprocesser 2020 göra gällande att dagens arbetssätt är optimalt. Eller ens i närheten. Vanans makt och den vitt spridda uppfattningen om hur saker ”måste gå till” är så djupt cementerad att den låser fast oss i ett tanke- och arbetssätt som ger minimalt utrymme till systemövergripande förändring från grunden.
Jag har sagt det förut och säger det igen. Den kommun som på riktigt vågar ställa frågan ”tänk om” när det gäller stadsbyggnadsprocessen och sedan börja med ett blankt papper har enorma vinster att göra när det gäller kvalitet, inte minst när det gäller gestaltning. För att inte tala om transparens, riskminimering och samskapande. Och där med ett lyft för hela det demokratiska maskineriet. Vad väntar ni på, det är öppet mål.
PS. Om Ola Andersson kanske helt enkelt menar att byggherrarna generellt borde välja mer ambitiösa arkitekter så är det bara att hålla med. Men vad är det i såna fall som ska få dem att göra det? DS.