Så kan kraven på fler cykelplatser i bostäder lösas

Cykel är ett grönt transportmedel. Tyvärr är dagens krav på cykelförvaring i nyproducerade bostadsfastigheter och kommunernas syn på frågan långt ifrån lika klimatsmart. Här bör man tänka nytt och då kan de senaste årens förändrade sätt att hantera bilparkering vara ett föredöme.

I takt med ökat cyklande har kravet på antal cykelförvaringsplatser per bostad i kommunerna rakat i höjden. Många kommuner kräver fortfarande att all cykelförvaring ovillkorligen ska ske inom fastigheten vid nybyggnation. Av någon outgrundlig anledning. För ofta blir det inte särskilt bra ur en rad olika perspektiv.

Att bygga ytor för cykelförvaring i källar- och markplan är många gånger rent vansinne ur ett hållbarhetsperspektiv. Inte minst för att det tar i anspråk ytor som i stället skulle kunna användas för välbehövliga lokaler eller bostäder. Det ger också väldigt mycket sämre förutsättningar för att skapa de levande bottenvåningar kommunerna efterlyser. Och där bidrar ju cykelrum knappast i någon kvalitativ mening.

I stället borde fastighetsutvecklare som en del av en markanvisning anmodas att friköpa cykelförvaring i byggnader som placeras på gatan eller på tomter i närheten av bostadshusen. I alla fall i nyanlagda områden. Givetvis inom rimligt avstånd, kanske max ett hundratal meter eller så. Trygga, effektivt stöldskyddade, kostnadseffektiva och vackra byggnader i rimlig storlek. Gärna med lokal karaktär i gestaltningen. Modellen är redan väl etablerad i många kommuner med friköp av bilparkering i kommunala p-hus. Även om de byggnaderna sällan blir särskilt vackra.

Det här skulle såklart kräva att man från kommunernas sida ruckar på slentriankravet om max 25 meters avstånd till närmaste cykelförvaring från bostadsentrén. Ett krav som kraftigt kan ifrågasättas utifrån effektivitet, resursanvändande och faktiskt ofta även användbarhet och bekvämlighet — det är jag knappast ensam om i branschen att skriva under på. Det är fritt fram för kommunerna att när som helst börja förhålla sig mer pragmatiskt till lagtextens formulering om att ”det på tomten eller i närheten av den i skälig utsträckning finns lämpligt utrymme för parkering, lastning och lossning av fordon”.

Att påstå att färre skulle cykla till vardags om man i stället förlade ett större del av cykelförvaringen för ett nytt bostadshus till den här typen av utrymmen saknar trovärdighet. Ljusa, trygga, lättåtkomliga och effektivt stöldskyddade utrymmen skulle många gånger lösa uppgiften avsevärt bättre än i dagens nybyggen där cykelförvaringen inte sällan hamnar i trånga, mörka och långt ifrån optimalt placerade utrymmen inom fastigheten.

Det är 2023 nu, så varför inte låta cykelförvaringen ta delar av den attraktiva och lättillgängliga mark som traditionellt viks åt bilparkering i anspråk? Ur alla tänkbara perspektiv låter det som en helt självklar lösning. De kommuner som gör så kommer också att få se flera positiva effekter:

1. Större ytor kan användas för lägenheter och lokaler i de hus som byggs.

2. Behovet minskar av källarlokaler gjutna i klimatvidrig betong.

3. Ett ökat samutnyttjande av resurser ger möjlighet att skala upp och ner mängden cykelförvaring efter behov.

Sist men inte minst viktigt i rådande ekonomiska situation är att dagens modell skapar kraftigt försämrade ekonomiska möjligheter för bostadsprojekt. När potentiellt inkomstbringande och högkvalitativa inomhusytor ska användas för cykelförvaring snarare än bostäder och lokaler får projektutvecklare får betala kommunen exakt lika mycket per kvadratmeter som för de ytor man använder för att bygga lägenheter eller kommersiella lokaler.

Vanans makt och är det enda hindret för landets kommuner att låta utvecklare friköpa högkvalitativ cykelförvaring som kan produceras betydligt mer klimat- och kostnadseffektivt. Ska vi verkligen låta det stoppa en lösning som är bra för alla, inklusive klimatet?

Jesper Lövkvist

Delägare och kulturbärare på Utopia Arkitekter•