Att sila mygg och svälja kameler.

I senaste avsnittet av Svensk Byggtjänsts podcast Snåret diskuterar vi förtätning som fenomen med alla dess utmaningar och möjligheter. I panelen satt Henrik Nerlund, kanslichef på Skönhetsrådet, arkitekturhistoriker, journalist och författare, Jan Jörnmark, författare och docent vid Chalmers och Handelshögskolan i Göteborg och Emelie Brunge, landskapsarkitekt på Nyréns arkitektkontor, som alla bidrog med sina respektive perspektiv.

I Stockholm där jag i första hand är verksam finns det två tydliga läger i debatten. Ett där man radikalt vill öka förtätning och bygga mer på höjden i princip överallt. Och det andra som mest verkar vilja stoppa hela innerstan i formalin.

Dem emellan finns så klart en enorm gråskala av mindre rigida uppfattningar som rymmer det stora flertalet av stadens medborgare. Där ibland jag. Och från Stadshusets sida har man av tradition en minst sagt ambulerande position i frågan. I mångt och mycket så klart ett resultat av en grundmurad skräck för att skapa allt för mycket gnissel hos medborgarna. Särskilt dem som återfinns i formalinkategorin.

I kombination med en markpolitik som har som främsta uppgift att kortsiktigt dra in maximalt med pengar, inte att långsiktigt säkerställa kvaliteten på våra livsmiljöer, så innebär det att dörren till kompromissande regelmässigt står på vid gavel. Så väl för kostnadsjagande byggherrar som för högröstade gnällspikar.

Inget blir heller bättre av att den ökande inflyttningen som ytterligare piskar upp trycket på kommunen att leverera maximalt antal kvadratmeter bostäder på kortast möjliga tid. Stadens fokus på kvantitet i kombination med byggherrarnas hunger efter ökad exploatering i syfte att få ihop sina kalkyler får tydliga konsekvenser. Vi går allt oftare miste om den mänskliga skalan när vi bygger lite högre, större och tätare än vi kanske borde.

Mellan stolarna hittar vi som ett resultat av den förda politiken och stadsutvecklingsarbetet också borttappade publika ytor så som parker, torg och lekytor för våra barn. Och själlösa stadsplaner med obrutna rader av lika själlösa bostadshus kan fortfarande klubbas igenom då mängden protester minskar exponentiellt med avståndet från Stureplan. I alla fall protester av sorten som får något större genomslag i det offentliga samtalet.

Den som är genuint oroad över Stockholms särart och utveckling borde ägna sin energi åt att skapa debatt om dessa större stadsutvecklings- och förtätningsprojekt. För det är här staden har störst potential att vidareutveckla sina kvaliteter. Men det är dessvärre också här som de största misstagen begås.

Och samtidigt som denna enorma utrullning tillåts pågå i det tysta så låter det på gänget som ivrigast säger sig förfäkta Stockholms unicitet och skönhet som att de hellre kommer att låta sig bulldozras till döds än att låta Nobelstiftelsen bygga en prålig mässingslåda på folktomma Blasieholmen.

Det kallas att sila mygg och svälja kameler.•