De stora projekten lider av att vara partipolitikens slagfält

I veckans upplaga av Snåret så diskuterade jag de stora infrastrukturfrågorna i Stockholm med en panel bestående av Daniel Helldén (MP), trafikborgarråd i Stockholm, Cecilia Brinck (M), oppositionsborgarråd i Stockholm och Viktor Barth-Kron, journalist på DN Stockholm. Det blev en bra diskussion som jag lämnade något bättre informerad om läget, men inte ett dugg mer säker på hur framtiden ser ut för Bromma flygplats, Förbifarten eller tunnelbaneutbyggnaden.

Som boende i Stockholm så bombarderas man dagligen och stundligen av de senaste turerna i dessa frågor i medierna, så väl sociala som den gamla sorten. I mina ögon finns det en lång rad faktorer som gör det svårt att enkelt ta ställning för eller emot i respektive fråga. Och det ligger så klart i sakens natur att man får ta det goda med det onda när det handlar om så stora och komplexa frågor.

Cecilia Brink konstaterade i vårt samtal att verkligheten för våra politiker handlar om att presenteras för förslag som man sedan har att ta ställning för eller emot. Det är så klart sant, men det är också just den resulterande tvärsäkerheten som ofta stör mig i debatten om dessa frågor.

Respektive läger blir så uppsnurrade i uppfattningen om den egna linjens förträfflighet att man ofta slutar lyssna på goda motargument och inte minst att seriöst överväga alternativa lösningar. Dessa enorma projekt blir allt för ofta tillhyggen i den ständigt rasande partipolitiska kampen.

Väldigt snart tenderar dessa frågor att handla betydligt mer om hur tungt man har investerat politiskt i att hålla en linje än om vad man faktiskt tror är den bästa tänkbara lösningen. Den politiska prestigen blir enorm och i takt med att tonläget i debatten skruvas upp gräver man sig allt djupare i skyttegravarna.

Men som vi konstaterade i vår diskussion så finns det sällan bara ett för och ett emot. Det finns alltid andra alternativ. Och om vi la bara en bråkdel av energin som investeras i att träta om för eller emot lagda förslag på att i stället föra en konstruktiv öppen idédiskussion som inbegrep andra möjliga lösningar så tror jag att det vore oerhört mycket värt. Inte minst för att positionerna inte skulle bli lika låsta.

Personligen skulle jag gärna betala ganska mycket trängselskatt för att få se några fler väl genomarbetade förslag på vad 55 miljarder (eller vad rådande kalkyl nu säger) i trängselskatt skulle kunna ge oss annat än två mil motorvägstunnel. Jag inbillar mig att det skulle räcka till ganska många kilometer mer finmaskigt och betydligt mer centralt beläget vägnät. Kanske till och med en och annan välbehövlig och vacker bro. Något jag tror skulle ge betydligt bättre förutsättningar för mer mångsidiga transportlösningar, fler bostäder och en stadsutveckling mer i linje med stadens översiktsplan Promenadstaden.

Vad panelen tyckte? Det får ni höra om ni lyssnar. Och det kan ni göra här.•