Drömmen om den röda stugan lever i svenska hjärtan

”Sverige är ett delat land.” Så lyder rubriken på en debattartikel undertecknad Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi på Internationella Handelshögskolan i Jönköping, som publicerades förra året. Tillsammans med Terese Bengard, verksamhetschef på Hela Sverige ska leva och Per Schlingmann, författare av boken Urban Express och tidigare chefsstrateg för Moderaterna, gästar hon senaste avsnittet av Svensk Byggtjänsts podcast Snåret där vi diskuterar glesbygdens utmaningar.

Fortsättningen på Charlotta Mellanders artikel är ungefär lika upplyftande som rubriken. Bland annat får vi lära oss att ”Ingen nationell politik, inga infrastrukturprojekt eller andra investeringarna kommer att rädda dessa platser. Kraften måste komma från platserna själva och det är mycket hårt arbete.”

Hårddraget så klart, men det är samtidigt lätt att konstatera att det ligger en hel del i de där orden. Eller att det i alla fall har legat mycket i dem. För jag vill tro att vi bara om några år kan se helt andra möjligheter när det gäller glesbygdens möjligheter att både överleva och på sina ställen blomstra.

Jag vill påstå att ingen med någon större säkerhet kan uttala sig om vad saker som exempelvis självkörande bilar, robotisering, revolutionerad tillverkningsteknik, möjligheter till distansarbete och ett exploderande utbud av alla former av digitala tjänster kommer att innebära för vår glesbygd. Lägg sedan till fullt tänkbar utveckling i form av fortsatt stigande boendekostnader i våra storstäder, en allt starkare kultur av egenföretagande i alla dess former och, varför inte, medborgarlön. Bara där har vi ganska många faktorer som i dag inte tillmäts tillräcklig vikt i de regelmässigt nattsvarta prognoserna.

Ett problem här, precis som i många andra sammanhang, är att vi tenderar att basera allt för mycket av våra antagande om framtiden på vad som hänt hittills. Faktum är att det i dag borde gå precis lika bra att titta in i kristallkulan och förutspå en ny grön våg under de kommande decennierna.

Men Charlotta Mellander har väldigt rätt i att kraften måste komma från platserna själva, vilket hon tydligt påtalar i senaste avsnittet av Snåret. Och frågan är hur vi får våra folkvalda ute i kommunerna att på riktigt omfamna de möjligheter som nu uppstår. Hur får vi dem att gilla det faktum att det som ska hända i kommunen i framtiden har väldigt lite att göra med vad som har hänt där de senaste 100 eller för den delen tio åren?

En nyckel till framgång tror jag handlar om insikten att det kanske allra viktigaste man har att ägna sig åt i våra glesbygdskommuner är att skapa lösningar för en fungerande tillvaro runt sina långsamt döende tätorter snarare än i dem. För det är knappast småstäderna, vare sig de nu heter Hultsfred, Pajala eller Hagfors, som kommer att locka folk att stanna på bygden. Än mindre att överge sina liv i storstaden. Men drömmen om den röda stugan mitt ute i spenaten lever alltjämt i svenska hjärtan. Och den kommer bara att växa sig starkare i takt med att ny teknik erbjuder revolutionerande möjligheter.•