Grävande journalistik lyser med sin frånvaro

I veckans avsnitt av Svensk Byggtjänsts podcast Snåret diskuterar vi medias roll i stadsutvecklingen. Frågor om vad som rapporteras, varför och hur bollades fritt mellan Viktor Barth-Kron, Mark Isitt, Andreas Jennische och Mats Wickman, samtliga journalister och författare med uppdragsgivare som exempelvis Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Sveriges Radio, Svenska Dagbladet och Stockholm Direkt.

En av mina slutsatser efter vårt samtal är att bevakningen av stadsutvecklingsfrågor, som till sin form ofta flyter obestämbart fritt mellan traditionell nyhetsrapportering, kulturkritik och fritt krönikerande är ett tecken i tiden. Genren känns som skräddarsydd för vår tids medielandskap.

Rapporteringen rymmer allt från sämsta sortens tendentiös tyckonomi utan tillstymmelse till vare sig fakta, källkritik eller analys till initierad och engagerad kvalitetsjournalistik. Vi får ofta veta ungefär vad som hänt. Och framgår inte det så får man som regel i alla fall väldigt klart för sig var skribenten står i frågan. Inte sällan blir det också lite underhållning på köpet, av frivillig eller ofrivillig sort.

Vad jag tyvärr allt för ofta tycker lyser med sin frånvaro är mer ambitiösa grävande insatser.

Det är inte svårt att hitta spaltkilometrar med fritt spekulerande om politikers agendor, det taktiskt planerade politiska spelet eller för den delen kommersiella aktörers cyniska spel i en tid av branschmässig hausse. Formen skapar så klart en fantastisk grund för en förlängning ut i de sociala mediernas delafunktioner och kommentarsfält.

Men i en tid då frustrationen över både den produktionstakt och kvalitet som stadsbyggandet levererar så kan man tycka att ambitionerna för bevakningen borde fördjupas något. När missnöjet kokar hos byggherrar, frustrationen rinner över hos arkitekter och allmänheten inte sällan upplever sig utestängd och överkörd så borde ett antal andra frågor ständigt kvalificera sig.

Varför är systemen och organisationerna utformade som de är? Hur väl fungerar de utifrån uppsatta verksamhetsmål? Vilka riktade insatser görs för att förändra dem till det bättre? Vilka förslag från vilka intressenter blir förverkligade? Vilka agendor och arbetsmodeller är det egentligen som styr beslutsfattandet bortom den sittande ledningens uttryckta politiska mål och ambitioner?

Man behöver inte vara det minsta paranoid eller konspiratorisk för att tycka att det här är intressant. Bristen på transparens är ett faktum i kommunala organisationer där grunden för beslut i dessa frågor ofta inte behöver redovisas bortom en enskild tjänstemans individuella åsikt.

Sist men inte minst är många kommunpolitikers frustration över bristen på insyn i den egna förvaltningen inte sällan minst lika stor som hos många andra intressenter. Det om något borde väl tända varningslamporna hos de större redaktionernas grävteam (i den mån sådana fortfarande existerar).•