Hög tid för ansvarsutkrävande i stadsbyggnadsprocessen

Byggherrar och arkitekter verkar på en marknad. Arkitekterna underställda byggherrarna. Marknadens spelregler definieras i byggbranschen, precis som i alla andra branscher, av våra politiker. Och marknadens aktörer tar sig sedan det svängrum de erbjuds, eller tillåts komma undan med. Det är därför vi har lagar och regler som är till för att säkerställa att det svängrummet inte blir allt för vidlyftiga och tillåts inkräktar på de nyttor och värden marknaden är satt att skapa i vårt samhälle. Det är sedan tjänstepersoner och politikers jobb att säkerställa att dessa lagar och regler efterlevs.

Politikerna har här fått vårt mandat att bestämma. Om kvaliteten på det som byggs blir lidande så är det politikernas fel. Antingen för att de fattar fel beslut eller för att de inte kan förmå kommunens tjänstepersoner att göra jobbet som krävs för att säkra en hög kvalitet på det som byggs.

Politiker och tjänstemän må hävda att de är i byggherrarnas händer, men det fråntar dem inte det yttersta ansvaret. Vi har gett dem makten att styra över processen som har till sitt allt övergripande syfte att ge oss goda livsmiljöer. Det måste rimligen förpliktiga. Om medborgarna uttrycker sitt missnöje så förpliktigar det även att göra något åt den saken. Det gäller inte minst gestaltningsfrågan. Men svaret är inte att politiker ska detaljstyra. Svaret är snarare att säkerställa att kommunen ställer tydliga och höga krav från början och under vägs stämmer av mot de utfästelser som initialt gjort av byggherrarna.

Om det inte sker måste vi ställa oss en rad angelägna och kanske inte helt bekväma frågor om systemet vi skapat:

• Om kvalitetsproblemet återkommande skylls på byggherrar och arkitekter, varför tillåts då de aktörer som bygger de mest oambitiösa projekten att bygga på nytt? Och varför tilldelas de nya markanvisningar?

• Varför beviljas projekt av låg kvalitet bygglov? Gång på gång på gång, av politiker och tjänstemän som säger sig efterfråga hög kvalitet?

• Är ett system där man som tjänsteman och politiker regelmässigt anser sig tvingad att kompromissa med sin övertygelse och strävan mot högre kvalitet verkligen ett sunt system?

Jag väntar mig inte några särskilt raka svar på dessa frågor. Men en långt mer problematiserad diskussion om ansvarsutkrävande i stadsbyggnadsdebatten vore önskvärd. Vilket leder över till en betydligt större fråga.

Ska vi verkligen lappa och laga på dagens system i hopp om att det ska kunna ge oss framtidens hållbara och livskraftiga städer? Det vägvalet är alltid vad kommunerna tycks landa i, men det är faktiskt långt ifrån någon självklarhet.

Aldrig förr har det talats så mycket om behovet av innovation i samhället. Men de förändringar man är beredd att göra från kommunernas sida när det gäller stadsbyggnadsprocessen tenderar att vara på sin höjd inkrementella.

Här är rigida regelverk, silotänkande och småpåvar i våra förvaltningar så klart en enorm utmaning. Men inte ens med grundmurad respekt för alla lagar och regler som måste följas kan den som jobbar i stadsbyggnadsprocesser 2023 göra gällande att dagens arbetssätt är optimalt. Eller ens i närheten. Den vitt spridda uppfattningen om hur saker ”måste gå till” är så djupt cementerad att den låser fast oss i ett tanke- och arbetssätt som ger minimalt utrymme till systemövergripande förändring från grunden.

Den kommun som på riktigt vågar ställa frågan ”tänk om” när det gäller stadsbyggnadsprocessen och sedan börja med ett blankt papper har enorma vinster att göra när det gäller kvalitet. När det gäller gestaltning men inte minst viktigt processernas transparens och projektens riskminimering. Och därmed ett lyft för hela det demokratiska maskineriet.

Vad väntar ni på, det är öppet mål?
•