Köpladornas tyranni är ingen gudagiven ordning

Köpladornas tyranni är inte en gudagiven ordning. Det finns så klart andra alternativ. Frågan är bara om man runt om i landets kommuner vill ha dem. Och inte minst hur mycket man i sådana fall är beredd att kämpa för att få dem till stånd.

När det ska till att byggas köpcentrum så talas det, från den handfull aktörer som står för dessa helhetslösningar, klädsamt om att skapa något unikt. Upplevelser långt utöver vad ett ordinärt köptempel i kolossalformat någonsin kan erbjuda. Det är så klart vackra locktoner i kommunalpolitikers öron, särskilt parat med konceptbeskrivningar om miljardinvesteringar som lovar både ökade arbetstillfällen och möjligheten att spela ut grannkommunen.

Verklighetens dystra facit visar att man tenderar att leverera något helt annat. I händerna på de stora externhandelsaktörerna har det generiska upphöjts till ideal. Deras verksamhet tuffar obevekligen på under den klassiska devisen om att ge folk vad folk vill ha. Och den fråga våra kommunalpolitiker betydligt oftare borde fråga sig är om man faktiskt gör det när man låter dessa bolag kavla ut sina standardlösningar med sina enorma parkeringsöknar strösslade med the usual suspects i form av Dressman, ICA Maxi, Kappahl, Clas Ohlson, Stadium, Hemtex med flera? Visst finns det på sina håll plats för ett lekland här och en zoobutik eller ett dagspa där, men den stackare som plötsligt teleporteras från ett köpcenter i låt säga Västerås till ett av samma årgång och storlek i Norrköping är för evigt dömd att irra runt på parkeringen i en förvirrad jakt på sin bil.

Självklart är det lätt att som kommunalpolitiker förföras av en totalentreprenör som finansierar, bygger, etablerar och sedan driver på kommersen. Dessa jätteprojekt visar på dådkraft och tillmötesgår tydliga behov, inte minst hos väljarbasen i form av villamattans bilburna medelklass.

I min värld är köpcentrumens utbud och utformning lika mycket ett fattigdomsbevis när det gäller kommunernas strategi- och idéarbete som ett resultat av krassa ekonomiska och praktiska omständigheter.

Hur rimmar den här utvecklingen med vår syn på staden som hållbar livsmiljö? Vi förtätar våra stadskärnor med fler bostäder men samtidigt utarmar vi dem på kommers och folkliv. Bostäder där framtidens skattebetalare ska lockas att bosätta sig.

Jag vågar mig här på en spådom om köpcentrumens nära förestående, om inte massdöd, så i alla fall massomdaning. Den hårdnande konkurrens om rätt kommuninvånare kommer att tvinga fram mer intressanta och attraktiva miljöer än vad dagens standardmallade köpcenter ens kommer i närheten av. Och i ett längre perspektiv kommer en död stadskärna många gånger visa sig vara bra mycket mer kostsam än ett uteblivet köpcenter.•