Enligt SCB har man i två tredjedelar av landets kommuner under de senaste decennierna ägnat sig åt medborgardialoger i olika former. Trenden är tydlig, men det exakta syftet med vad man ägnat sig åt är i många fall dessvärre mindre klart. Föresatserna har säkert ofta varit goda men kunskapen, resurserna och strukturerna för att hantera processerna och resultaten av dem verkar det ofta varit mindre väl beställt med.
Medborgardialog – modeord med problem eller potential?
Enligt SCB har man i två tredjedelar av landets kommuner under de senaste decennierna ägnat sig åt medborgardialoger i olika former. Trenden är tydlig, men det exakta syftet med vad man ägnat sig åt är i många fall dessvärre mindre klart. Föresatserna har säkert ofta varit goda men kunskapen, resurserna och strukturerna för att hantera processerna och resultaten av dem verkar det ofta varit mindre väl beställt med.
I senaste avsnittet av Svensk Byggtjänsts podcast Snåret pratar vi medborgardialog. Panelen består av den på området erfarna och kunniga trojkan Johanna Gustafsson Fürst, konstnär med erfarenhet av dialogprojekt i Husby och Haninge, Nazem Tahvilzadeh, forskare på KTH bland annat inriktad på medborgarinitiativ och Eva Bjurholm, projektkoordinator på Södertälje kommun.
Enligt Nazem Tahvilzadeh finns det inte mycket forskning som stödjer påståendet att medborgardialoger faktiskt leder till de positiva effekter som eftersträvas. Desto mer forskning visar i stället att det ofta blir stora problem, inte sällan till stor del beroende på insatsernas oklara syfte.
Som arkitekt verksam framför allt inom bostadsarkitektur och stadsutveckling måste jag dessvärre säga att jag inte är särskilt förvånad. Ett grundproblem är i mina ögon att det både från det offentliga och från allmänhetens sida råder en missuppfattning om vad medborgardialog faktiskt är och vad den ska resultera i. Och det är inte så konstigt. Medborgardialog är ett allt annat än tydligt definierat begrepp, som kan rymma allt från grundforskning till beslutshjälp, men i praktiken i många fall mest handlar om en förankringsprocess för att stävja protester mot redan fattade beslut.
En minsta gemensam nämnare verkar vara att det finns en övertro på vad medborgardialogen kan åstadkomma. Eller rättare sagt, kanske en övertro på vad den kan åstadkomma trots bristen på tydliga syften, begränsade resurser, ljummet engagemang hos medborgarna och bristande kunskap och förankring hos politiker och tjänstemän.
Fenomenet medborgardialogs växande popularitet under senare år är nog enklast att tolka som ett utslag av en groende insikt om planprocessens brister. Den process som på pappret ska ge medborgarna möjligheter till insyn och påverkan kanske helt enkelt inte fungerar optimalt. Men är medborgardialogen verkligen det universalmedel som ska hantera de här bristerna i det demokratiska systemet?
Som Nazem Tahvilzadeh konstaterade mot bakgrund av kommunernas flitiga arbete med medborgardialoger under senare år; vi lyckas inte lösa utmaningarna med hållbar utveckling, vi får inte en effektivare planeringsprocess och vi har kvar protester och friktion i systemet.
En hel del pekar alltså på att vi har en betydligt grundligare hemläxa att göra. Frågan är om förutsättningarna för det finns. Det är alltid frestande att tillgripa en enkel ”lösning” som är både trendig, låter bra och är politiskt korrekt. Och i takt med att medborgardialogen fått rejält fotfäste har det också kommit att bli många människors födkrok och utstakade karriärväg.
Det är alltså rimligt att tro att vi kommer att få se en lång räcka mer eller mindre lyckade projekt innan medborgardialogen som företeelse i sämsta fall går en tynande tillvaro till mötes. Men så behöver det så klart inte bli. I bästa fall når vi i stället insikten om att företeelsen har stor potential inom en rad områden. Och även om jag hoppas på det senare så instämmer jag i analysen att det kräver att vi i är villiga att i grunden ompröva vår syn på inflytande och maktfördelning i våra demokratiska processer. Frågan är om den viljan finns.•