Svensk bostadsarkitektur – den negativa spiralen

Utmaningarna i dagens bostadsbyggande i Sverige är många. Olika problemområden diskuteras också vitt och brett. Väl underbyggda teorier om varför det byggs för lite och för dåligt blandas med ren pajkastning, bortförklaringar och urskuldanden från i princip alla håll. Debattens vågor går nu höga efter åtskilliga decennier av relativ stiltje. Det hänger givetvis samman med att läget blivit allt mer akut.

Men ett fenomen som märkligt nog väldigt sällan diskuteras, och som jag tror är helt centralt för att utvecklingen går så trögt, är det i grunden negativa förhållningssätt som genomsyrar i stort sett hela vår bransch.

I Stockholm, där mitt företag Utopia Arkitekter i huvudsak är verksamt, präglas inställningen av att i princip allt är trögt, krångligt, dyrt och svårt. Att förutsättningarna är så i grunden usla att bostadsprojekt i de allra flesta fall är helt omöjliga att driva igenom. Jag möter den här uppgivenheten och frustrationen dagligen hos arkitekter, tjänstemän, politiker, byggherrar och allehanda branschtyckare. Den dystra synen på tillvaron och utsikterna till förändringar till det bättre griper omkring sig.

Resignationen är så allestädes närvarande att det är väldigt svårt att inte drabbas av känslan att förutsättningarna för att få i gång ett snabbt och arkitektoniskt högkvalitativt bostadsbyggande är sämre i dag än någonsin tidigare. Och det är nog dessvärre helt sant. Inte längre bara för att förutsättningarna är på pappret usla utan för att viljan och energin att trots det kämpa på för att åstadkomma något bra helt har övergett många av de människor som jobbar i branschen.

Alla upplever sig på sin kant drabbade av omständigheter som man inte kan påverka. Botten har helt gått ur ambition, entusiasm, ork och handlingskraft. Sprakande eldsjälar förvandlas på några få år i branschen till bittra pappersskyfflare, alldeles oavsett bakom vilket skrivbord de nu råkar sitta. Det är både beklämmande och alarmerande eftersom det får så drastiska konsekvenser för utvecklingen av vårt samhälle.

Problemorienteringen hos kommunens tjänstemän är grundmurad. Mot bakgrund av alla de nålsögon de vet med sig att ett projekt ska passera så är det inte utan att jag har en viss förståelse för det. Det är alltid något som kan ställa till det: buller, parkeringsnorm, tillgänglighet, terräng, sophantering, riksintresse, överklagande grannar, stadsbilden eller avvikande arkitektur. Och är det inte någon av de punkterna så finns ju också personligt godtycke hos enskilda tjänstemän och det faktum att mindre projekt på grund av knappa resurser anses för små för att de ska vara värda besväret att driva. Men jag önskar så innerligt att det kunde vara annorlunda. Att reflexen att titta en extra gång i regelboken inte vore så mycket starkare än viljan att åstadkomma något riktigt bra i stävan mot ett gemensamt mål om fler och bättre bostäder.

I Stockholm har markpriserna rusat under de senaste åren. Det säger sig självt att det ekonomiska utrymmet att ägna sig åt högkvalitativ bostadsproduktion under de förhållandena pressats högst avsevärt. Konsekvensen är dels att markanvisningar i dag lämnas tillbaka med hänvisning till att priset är för högt och dels att de projekt som byggherrarna mot alla odds lyckas baxa ur startgroparna med extremt få undantag är något mer än andefattiga standardlådor.

Det är en vedertagen sanning att projekten sedan under vägens gång dessutom kommer att prutas ner i syfte att pressa produktionskostnaderna ytterligare. Slutresultatet vet vi ungefär hur det brukar se ut. Och det är inte bara arkitekturen som blir lidande. Om vi får tro experterna så är inte heller den uppskattade snittlivslängden för nyproduktionen något att hurra för.

Mot den bakgrunden är det föga förvånande att den pragmatiskt lagde arkitekten väljer att rätta sig i leden och kompromissa bort sina goda idéer redan på ritbordet. På något sätt ska man få mat på bordet och ironiskt nog är en betydligt snabbare och enklare väg dit i Sverige i dag att leverera anonyma och urvattnade formellösningar än att skapa arkitektur i världsklass. Absoluta merparten av projekten går ändå i soptunnan, så varför bry sig liksom?

Som om det inte vore nog så har vi en regering vars mest radikala idéer för att få fart på byggandet är att vi i ännu högre utsträckning bör industrialisera vårt byggande och förbjuda kommunala särkrav. Lyckligtvis är det få andra än de stora byggbolagen, vars verksamheter redan är strömlinjeformade för hyperrationellt prefab-byggande, som instämmer. Gissningsvis för att de goda exemplen som visar på att ett starkt industrialiserat byggande faktiskt resulterar i fler och bättre bostäder lyser med sin frånvaro. Detsamma gäller dessvärre även bevis för hur de lägre produktionskostnaderna i slutänden kommer konsumenterna till godo.

I rättvisans namn ska sägas att bostadsministern Stefan Attefall i parti och minut också tillsätter utredningar som på sikt ska göra saker lite mindre dåliga. Givetvis måste vi jobba för att komma till rätta med ålderstigna regelverk och allt onödigt och fördyrande krångel, men det är väl hygienfaktorer? Det är 2013 nu och vi måste väl ändå vilja lite mer än så?

Så jag undrar: var finns den smittsamma entusiasmen? Var finns den som ställer sig upp och säger att vi i Sverige ska producera världens bästa och mest prisvärda bostäder? Och sedan visar att hen minsann jobbar stenhårt för att göra verklighet av den visionen.

Ja, inte är det i arkitektbranschen i alla fall. Landets ledande bostadsarkitekter är i princip helt osynliga i samhällsdebatten. Och när de nån gång syns så talar de sällan om några banbrytande idéer för hur vi ska åstadkomma så mycket fler och bättre bostäder.

I byggbranschen är det precis lika illa ställt med ledande företrädare med ett kvalitetsfokus. I den mån man väljer att uttala sig så handlar det om hur man med hjälp av förändrade regelverk ser sig kunna kapa produktionskostnader, inte primärt om hur man vill jobba för att bygga mer och höja kvaliteten på de bostäder som produceras.

Och våra politiker förstår alldeles uppenbarligen inte vilken oerhört viktig roll de skulle kunna spela för att lyfta hela vår bransch. Att tro att en framtid med fantastisk arkitektur och kvalitet väntar så snart vi bara skruvat lite på våra regelverk och processer och industrialiserat vår byggbransch ytterligare är mer än lovligt naivt. Nej, en sådan utveckling kräver något mer. Men från politiskt håll väjer man taktiskt för att formulera den stora idé som vår bransch skulle kunna samlas kring. Det är symptomatiskt för ett politiskt klimat där rädslan för att behöva stå till svars för en långsiktig och kvalitetsinriktad vision, som inte nödvändigtvis faller alla presumtiva väljare på läppen, så vida överstiger viljan att agera som en ansvarstagande och nytänkande samhällsbyggare.

Det går att skapa en enorm utväxling bara genom att väcka det enorma kunnande, engagemang, entusiasm och energi som i dag lever en tillvaro på sparlåga i vår bransch. Det är så oerhört mycket lättare att få folk att känna engagemang, arbetsglädje och hopp om man talar om de fantastiska möjligheter det medför att tänka stort i stävan mot ett gemensamt mål. Men allt det där kräver att någon målar bilden och sedan agerar som en samlande kraft för att alla parter i branschen ska dra åt samma håll.

I väntan på att det ska ske är den smärtsamma sanningen att alla vi som upplever precis hur kassa förutsättningarna är i vår bransch också har en förbannad skyldighet att jobba för att föra utvecklingen i rätt riktning. Och det måste vi göra varje dag i varje enskilt projekt. För bara om vi börjar leva efter vår egen övertygelse så kan vi åstadkomma något bättre. Att inte göra det är att liknöjd flyta med och låta dem som inte vet bättre sätta agendan.

Därför säger jag till alla mina branschkollegor, sträck på er och inse att vi gör något väldigt viktigt som vi inte kan tillåta att det slarvas bort. Ifrågasätt regelmässigt ålderstigna regler, system och det galopperande paragrafrytteriet. Var inte rädda för att säga vad ni tycker. Kompromissa inte bort ert kunnande och era idéer. Stå upp för vad ni tror på och ser är det rätta att göra. För lite oväsen och kräv att få ta plats i det offentliga samtalet. Det tänker i alla fall jag göra.•