Synen på hyresrätten behöver en rejäl uppdatering

I senaste avsnittet av Svensk Byggtjänst podcast Snåret diskuterar vi hyresrätten med en panel bestående av Lena Andersson, vd för Älvstranden Utveckling i Göteborg, Kerstin Annadotter, universitetsadjunkt vid bygg- och fastighetsekonomi på KTH och Stefan Ränk, vd på Einar Mattsson.

Vår diskussion visade att bilden av hyresrättens förträfflighet inte sällan handlar om en ideologiskt principiell syn på de olika upplåtelseformerna som inte riktigt har hängt med i utvecklingen. I takt med att statligt subventionerade lån försvunnit och allmännyttan underkastats samma konkurrensvillkor som kommersiella aktörer är hyresrätten i dag den boendeform som är ekonomiskt minst fördelaktig för den boende.

Ändå är det till hyresrätten vårt samhälle i dag hänvisar de grupper som inte passerar nålsögat för den personliga skuldsättning som en bostadsrätt eller ett hus kräver. Vi klänger oss envist fast vid idén om nya hyresrätter som ett prisvärt universalmedel mot bostadsbristen. Och när det i dag inte längre går att producera dem till gårdagens ekonomiskt fördelaktiga villkor så börjar vi skruva på andra parametrar.

Det finns i Sverige en beröringsskräck för begreppet social housing. Men många av de lösningar som lanseras på olika håll runt om i landet, exempelvis i Älvstaden i Göteborg, där delar av det nyproducerade beståndet erbjuds till hyror långt under snittpris kan i klarspråk inte kallas så mycket annat. Tanken är så klart god, men i slutänden måste kostnaden tas någonstans. Frågan är då om det är en uthållig lösning att låta individuella aktörer balansera ut den över hela sin affär.

En annan ständigt aktuell väg, som numera drivs aktivt av både politiker och byggbolag, är att pressa byggkostnader genom sänkt standard, sämre kvalitet och mindre boyta under förevändningen att detta ska resultera i lägre hyresnivåer. Något som i praktiken väldigt sällan sker. Däremot ger det i princip ofelbart sämre bostäder som drar ner kvalitet och attraktionskraft på hela områden. Det försvårar också social rörlighet på bostadsmarknaden genom att det begränsar ekonomiskt svagare grupper till boenden som är specifikt öronmärkta för dem.

Nej, varken hemmasnickrade subventioneringsmodeller eller lägre byggkostnader är några garantier för mer prisvärda hyresrätter på längre sikt. De här tankarna kan bara frodas eftersom vi i Sverige allt för länge väjt för en större diskussion. Den om en nationell lösning där vi från grunden ser över transfereringar, stödformer och juridik för att säkerställa att de system vi utformar och de resurser vi använder för att stötta ekonomiskt svaga grupper faktiskt också kommer dessa till godo. Alldeles oavsett var eller hur de väljer att bosätta sig.•