Vi behöver förändra bilden av framtidens Stockholm

Många stockholmare har i dag en negativ inställning till de nya bostäder som planeras och byggs. Det resulterar bland annat i överklaganden som försenar och sätter stopp för många bostadsprojekt. Frågan har fått mycket uppmärksamhet på senare tid och allt fler ställer sig nu tveksamma till närboendes möjlighet att kunna överklaga byggprojekt. Men borde det inte finnas andra sätt att skapa en mer positiv inställning till nybyggnation och samtidigt minska antalet överklaganden än att inskränka de medborgerliga rättigheterna?

Stockholmarnas inställning kan inte, som vissa gör gällande, enbart förklaras med något slags allmänt bakåtsträvande hos innerstadsbefolkningen eller att enskilda högljudda invånare ser utsikten från den egna bostadsrätten hotad. En minst lika starkt bidragande orsak torde vara de senaste decenniernas brister i ett strategiskt kvalitetsarbete när det gäller bostadsbyggandet.

Men modern bostadsarkitektur är inte begränsad till de uttryck den tagit sig i Stockholm under de senaste årtiondena. Det vet alla som inte blundar för vad som händer i omvärlden. Stora delar av den bostadsbyggnation vi ser i centrala Stockholm i dag präglas av en estetisk idé som handlar om att så obemärkt som möjligt smälta in och harmoniera i skala och form med det tidiga 1900-talets arkitektur. Samtidigt slår Hammarby sjöstadklossarna år efter år upp som svampar ur jorden i de stora nyproducerade bostadsområdena. Varför måste det se ut så här? För varje ny vit puts- eller prefablåda som klubbas igenom så cementeras uppfattningen att det är så nya hus måste se ut hos stockholmarna. Och det gör dem knappast mer positiva till fler nybyggen, vare sig de skymmer utsikten eller inte.

Som om det vore en självklarhet tar många diskussioner i dag utgångspunkten från att Stockholms skönhet är fulländad. Nytillskott i stadsbilden får inte på några villkor störa det gamla, vackra och unika. Det är ett förhållningssätt som vittnar om både historielöshet och resignation.

Har man från politiskt håll verkligen på allvar ställt sig frågan om vem som vill ha den stad som nu skapas? Historien visar med all önskvärd tydlighet att det inte är de urskuldande och blyga arkitektoniska gesterna som vinner stockholmarnas (eller för den delen turisternas) kärlek. Denna utveckling är också på kort sikt förödande för en stad med den uttalade ambition att utveckla sin skönhet och attraktionskraft för att bli, som man från politiskt håll formulerar det, en stad i världsklass.

Tur då att det går att tänka precis tvärtom. Ett betydligt mer konstruktivt och värdeskapande förhållningssätt är att bedöma nya bostadsprojekt i första hand utifrån sina egna meriter och inte hur pass obemärkta de lyckas smälta in mot omgivningen.

Man kan definiera kvalitet i arkitektur och stadsbyggnad på en mängd olika sätt. Trivsel, funktionalitet och prisvärdhet är några av de mest grundläggande aspekterna. Anpassning till platsen, variation i gestaltning, möjlighet till social integration är ytterligare några och alla är de viktiga. I ett strategiskt arbete för att slå vakt om och utveckla stadens attraktionskraft så är även originalitet, innovation och modernitet helt centrala. Det här är sedan lång tid tillbaka rena självklarheter för medlemmarna i den klubb av världsstäder som Stockholm siktar på att bli medlem i.

Varje ny arkitektonisk halvmesyr i Stockholm minskar inte bara stadens befintliga värden, den ger dessutom inget av den hävstångseffekt som högkvalitativa byggnader kan ge (turisterna flockas ju inte direkt på Liljeholmskajen). Det är dags att lyfta blicken. Stockholms tillväxttakt är en enorm tillgång som ger fantastiska möjligheter för en positiv utveckling av staden, det är inte bara ett problem som ska lösas genom att skapa x antal kvadratmeter människoförvaring per år.

Jag talar för ett stort antal arkitektkolleger och många andra stockholmare när jag säger att vi med glädje skulle välkomna rejält höjda kvalitetskrav och fler arkitekttävlingar. Gärna i kombination med markanvisningar som inte per automatik tilldelas den som bjuder högsta pris för tomtmarken utan att denne också förväntas presentera den bästa idén för platsen och staden ur ett större och mer långsiktigt perspektiv.

Så kära politiker, skruva upp kraven. Är det arkitekterna som inte håller måttet så kommer det snabbt att visa sig. Då går det alldeles utmärkt att köpa dessa tjänster i andra delar av världen. Ligger problemet hos alltför ivrigt kostnadsjagande byggherrar så kommer det att visa sig lika snabbt.

De människor som flyttar in till Stockholm i dag förtjänar minst lika goda förutsättningar för ett kvalitativt boende som vi som redan bor här. Att lyckas uppnå det är en stor och ansvarsfylld uppgift och den förutsätter att såväl politiker som alla andra stockholmare måste inse att stadens expansion kan tillföra stora nya värden. Ett första steg i rätt riktning för att sprida den insikten är att höja kvaliteten på de bostäder som byggs.•