“Vi prövar oss fram i okänd terräng”

Repliken innehöll dessvärre några resonemang och formuleringar som riskerar att ge en direkt felaktig bild av vad vi eftersträvar och hur vi ser på de här frågorna. Flera av dem säkert ett resultat av att vi inte var tillräckligt tydliga. Detta är ju komplexa frågor. Den här repliken är ett försök att ytterligare förtydliga, inte att gå i polemik.

En första helt central sak att understryka är att vi inte pekar på en rigid modell för hur projektorganisationer, arbetsmodeller, roller och avtalsmässiga konstruktioner bör utformas. Vi prövar oss fram i okänd terräng. Upplägget för vårt projekt i Örebro är bara en tänkbar modell av många. I det specifika fallet är ordningen dessutom till stor del stipulerad av kommunens tydliga direktiv.

Rebecca Gulding och Eleonore Gustafsson är ”inte övertygade om att en förflyttning av arkitektens roll med nödvändighet skulle förutsätta en annan ordning än att arkitekten avtalsmässigt är ’underställd sin uppdragsgivare’.” Nej, det är inte vi heller. Alla sätt är bra utom de dåliga och företrädarna för Bright Advokat pekar på flera intressanta verktyg för att bana väg för en utveckling i rätt riktning. Låt oss för all del diskutera och utveckla dessa och andra tänkbara lösningar för hur vi ska säkerställa arkitekternas övergripande kvalitetsansvar i projekten utan att de rent formellt hamnar i alla fall i en mer jämlik nivå med sina uppdragsgivare.

Lite längre ned i texten: ”Det ligger i sakens natur att den som låter utföra och/eller finansiera ett byggprojekt sällan helt och hållet vill släppa möjligheten till insyn, påverkan och kontroll av projektet.” Nej, att vilja göra det vore ju inte bara oerhört märkligt. Det vore helt omdömeslöst. Det här handlar inte om att kasta om rollerna så att arkitekterna kan stänga ute sin uppdragsgivare från inflytande och beslut. En sån idé faller ju på sin egen orimlighet. Det här handlar om raka motsatsen. Det är därför vi, till skillnad från många byggherrar och utvecklare i dag, med självklarhet förordar och tillämpar en 100-procentig transparens åt alla håll och i alla frågor. Det är också därför projektet i Örebro-fallet kommer att drivas i en form som säkerställer just insyn, påverkan och kontroll från båda parter.

Vi läser vidare: ”För är det verkligen så självklart att byggherren eller utvecklaren alltid ska stå i direkt avtalsförhållande med entreprenören och att entreprenören i sin tur ska vara uppdragsgivare till arkitekten? Skulle det inte lika gärna kunna vara tvärtom, dvs. att entreprenören avtalsmässigt underställs arkitekten?” Det senare är, som Rebecca Gulding och Eleonore Gustafsson själva påpekar, självklart möjligt. Vi vill dock gå ett steg längre och med bestämdhet hävda att det bör vara den självklara ordningen. Orsaken är att dagens modell ofelbart resulterar i att arkitekterna får sämre förutsättningar att bevaka kvalitetsfrågor ur det breda intressentperspektiv vi och många andra menar att projekten bör ha. Det är inte minst de tydliga negativa konsekvenserna av modellen där arkitekten tvingas underordna sig entreprenören som väckt kommunernas intresse för att pröva nya modeller för att ge arkitekterna ett större ansvar och inflytande i syfte att säkerställa kvalitet och att man får det man blivit lovad i tidiga skeden. Vilket leder oss till nästa punkt.

Att som arkitekt axla ett betydligt större ansvar i projekten innebär givetvis att man måste bredda och fördjupa sin kompetens. Arkitektkåren är, som replikförfattarna påpekar, långt i från en homogen grupp och många aktörer är av olika skäl säkert helt ointresserade av att göra den resan. Att många svenska arkitekter har bristfällig kompetens för ”identifiering, hantering och uppföljning av projektrisker, har bristande kompetens inom fastighetsekonomi och ekonomistyrning för byggprojekt, saknar erfarenhet nog att överta samordningsansvaret för hela konsultgruppen” är ett obestridligt faktum (vem hävdar förresten motsatsen?). Men detta beror enligt vår erfarenhet inte på den samlade arkitektkårens aversion mot dessa frågor, snarare på att den kompetensen under åtskilliga decennier inte efterfrågats hos arkitekterna. Här har utvecklare och byggherrar istället tenderat att förlita sig på sin egen och, i allt högre utsträckning, entreprenörernas förmåga.

Det må vara hur det vill med bakgrunden till varför det blivit så här, och det handlar säkert till del om att svenska arkitekter frivilligt avhänt sig dessa frågor. Men det är knappast ett relevant skäl att anföra för att det för evigt bör förbli så nu när vi tydligt ser konsekvenserna av det. Patentlösningen är inte heller att dagens yrkesutövande arkitekter sätter sig i skolbänken för att lära sig allt om alla dessa frågor från grunden. Snarare då att de arkitektkontor som är intresserade av leda den här utvecklingen breddar sig genom att rekrytera in spetskompetens på dessa områden. Precis som i vilken annan seriös och professionell organisation som helst.

Resonemanget om kompetensbrist avslutas med meningen: ”För inte är det väl för mycket begärt att den aktör som önskar sig ett större inflytande i ett projekt också bör vara beredd att ta ett större ansvar?” Återigen, nej, självklart inte. Det är just därför vi skrev att vi bör ”utveckla nya samarbetsformer för att jobba i tightare samskapande teamkonstellationer med full transparens där vi med självklarhet axlar både risk och ansvar gemensamt.” Fördelningen av risk och ansvar kan så klart kalibreras på olika sätt men de båda berättigar till ett tydligt inflytande över projektet. Exakt hur fördelning mellan de tre kan och bör se ut i respektive fall är som sagt en vidöppen fråga.

Även om det avslutande frågebatteriet låter lite för mycket som saxat ur ett säljbrev från en affärsjurist ; ) så instämmer vi i att det är bland annat dessa frågor som är centrala att hantera när vi utvecklar nya samarbetsformer. Dessvärre får frågelistan vägen mot dessa nya samarbetsformer att låta som ett oerhört brant berg att bestiga. Vi kan direktrapportera från en pågående process, som kastar omkull en lång rad etablerade sanningar, att så inte måste vara fallet.

Nyckeln till framgång är här, precis som i många andra sammanhang, att parterna har en samsyn när det gäller vad som faktiskt är det övergripande syftet med att genomföra förändringar i den här riktningen. Nämligen att säkerställa att alla de som får det enorma förtroendet att bygga våra framtida livsmiljöer sätter ett tydligt värde på att ständigt sträva efter att skapa större och mer långsiktiga värden ur ett bredare intressentperspektiv. Vilket i sin tur kommer att omöjliggöra att de projekt vi planerar och bygger kan kvalitetsprutas till oigenkännlighet.

Om vi bara är överens om det så kommer rollfördelning, projektprocesser och inte minst de juridiska frågorna snart visa sig vara mer av karaktären hygienfaktorer som, precis som i dag, kommer att hanteras elegant av professionella aktörer och rådgivare, exempelvis på Bright Advokat.•